Kommunismen på film efter murens fall - vad kunde visas?

– Så snart man börjar göra film så öppnar det upp en massa problematiska frågor som: vad får man visa, hur får man lov att representera det: får man göra det som komedi eller måste det vara som tragedi? Igenkänningskomedin skapar t ex en sorts panikreaktion. Som i fallet Good Bye, Lenin! Vissa kritiker menade då att man förminskade kommunismens brott genom att skratta åt det kommunistiska förflutna. I min avhandling har jag jämfört filmerna och diskussionerna som de resulterat i, berättar Sune Bechmann Pedersen.

Han har sett nästan alla biograffilmer som har gjorts i de två länderna sedan 1989 och som handlar om kommunismen under kalla kriget 1948–1989. Avhandlingen "Reel Socialism: Making Sense of History in Czech and German cinema since 1989" innehåller djupa analyser av ett 20-tal filmer.
 
 – Att det gjorts så oväntat mycket film förvånande mig. De framgångsrika filmerna är lätta att hitta och undersöka vad det är de har lyckats med. De filmer som inte blev biosuccéer och därför fallit i glömska var svårare att hitta, men de visar på vilka frågor som inte funkat att gestalta, säger Sune Bechmann Pedersen.
 
Tjeckien har en väldigt mycket mer isolerad filmindustri än Tyskland. Sune berättar om sju filmer i Tjeckien, inte alls är kända i väst kanske för att de främst tilltalar en inhemsk publik, har setts av mer 10% av invånarna i landet.
 
Ett exempel på filmer som oerhört snabbt förlorade intresse från publiken var de s k jubelberättelserna  som handlade om tiden precis efter muren fallit.
 
– Jublet tystnade oerhört snabbt. Redan hösten 1990 hade tåget gått. En besvikelse eller uppgivenhet inställde sig. Allt var fortfarande korrupt. Det blev inte så annorlunda som man föreställt sig. De gamla gubbarna satt fortfarande kvar vid makten. Strukturerna tar längre tid att ändra på, säger Sune Bechmann Pedersen.
 
Avhandlingen visar att det finns stora likheter mellan länderna i hur man har behandlat de här filmerna.
 
– Precis efter murens fall kan man se en viss orgie i att filmerna handlar om skeendet precis efter murens fall. De filmerna är det ingen som känner till idag.
 
Men 1999 kommer sedan retrovågen som handlar om en viss nostalgi kring det som var. Då använder man sig av både materiella markörer och musik som var populär i öst. Alla som var med på den tiden känner igen dem direkt.
 
I Tyskland finns en särskild identitetsaspekt i filmerna om DDR-tiden som inte finns i de tjeckiska. Den kommer sig av att östtysken fick en underdogposition efter återföreningen 1989. Vissa menar till och med att en äkta östtysk identitet kom till först efter 1989. I filmerna syns detta genom att man refererar bland annat till den materiella kulturen under DDR-tiden.
 
– Der Ampelmann – östtysklands ”Herr går man” - är ett tydligt exempel. Alla har idag sett den glada gubben med hatten. Han var under kommunisttiden något som bara fanns i vardagen i DDR. Men efter återföreningen så rensades sådant bort - det var klart att det var den västtyska ljussignalen som skulle finnas i hela Tyskland. Därför blev der Ampelmann en markör för det östtyska och nu finns han överallt i Tyskland och alla känner till honom.
 
– I en film om 70-talet finns en 12 sekunders lång scen där der Ampelmann visas i bild, fortsätter Sune Bechmann Pedersen.
 
Hans forskning visar också på att det under åren från -89 till idag har blivit en ökad filmcirkulering av tysk och tjeckisk film i hela Europa på filmfestivaler och annat. Det gör att ländernas historia förhoppningsvis kommer att utvecklas till en mer allmän europeisk erfarenhet.
 
Har du någon egen favoritfilm?
– Stilles Land av en östtysk filmare som heter Andres Dresen. Filmen utspelar sig vid murens fall 1989 och ger en alternativ bild till hur murens fall kunde upplevas. En teatergrupp håller på att sätta upp ”I väntan på Godot” i en liten stad i Östtyskland långt bort från jublet. Den visar att livet går vidare utan att så mycket egentligen förändrats.
 
 Efter disputationen kommer Sune Bechmann Pedersen att fortsätta undervisa, men nästa år ger han sig in i nästa projekt om kalla kriget. På ett 12 månaders stipendium i Amsterdam kommer han att forska om skandinavisk turism bakom järnridån, om hur länderna där blev destinationer för massturism.

Text: Gisela Lindberg